Rejektvattenbehandling – en kunskapssammanställning

Fredrik Stenström, Jes la Cour Jansen, Anneli Andersson Chan, Magnus Eliasson, Ylva Eriksson, Anne-Kari Marsteng, Robert Sehlén, Gunnar Thelin (2017)

Strängare reningskrav är att vänta för flera avloppsreningsverk i Sverige, bland annat när det gäller kväve. Dagens kväverening av avloppsvatten sker i huvudsak i reningsverkens huvudström. Den kan kompletteras med separat behandling av det kväverika rejektvatten som bildas vid avvattning av det rötade avloppsslammet. Historiskt sett har separat rejektvattenbehandling införts vid avloppsreningsverk när strängare reningskrav för kväve har införts, och då som ett alternativ till utbyggnad av kvävereningen i huvudströmmen. Den första permanenta behandlingsanläggningen för rejektvatten installerades i Sverige för mer än 25 år sedan: en SBR-reaktor vid Nykvarns avloppsreningsverk i Linköping. Sedan dess har det i långsam men stadig takt uppförts fler anläggningar. I dag tillämpas separat rejektvattenbehandling vid drygt 15 kommunala avloppsreningsverk i Sverige, och fler är att vänta. En fördel med separat behandling av rejektvatten är att det behövs mindre bassängvolym eftersom reaktionshastigheten är högre i det varma och högkoncentrerade rejektvattnet. En annan fördel är att man undviker avstängning eller provisorisk drift av huvudströmmen under en ombyggnad. De senaste åren har det utvecklats nya biologiska processer som gör att det i dag finns fler och tyngre argument för att införa separat rejektvattenbehandling. En process som kallas deammonifikation är mindre resursförbrukande och mer miljövänlig än konventionell behandling i en SBR-reaktor; dessutom kräver den mindre bassängvolym. Med en annan senare metod (bioaugmentation) uppnås både kvävereduktion i rejektvattnet och ökad kvävereduktion i huvudströmmen. Detta åstadkoms genom att huvudströmmen boostas med bakterier från rejektvattenbehandlingen; effekten blir därmed dubbel. Det finns också kemisk-fysikaliska metoder som omvandlar rejektvattnets näringsämnen till gödselprodukter. På de avloppsreningsverk i Sverige som i nuläget har separat rejektvattenbehandling är konventionell behandling i SBR-reaktor den vanligaste metoden. Om det behövs ökad kväverening i dessa anläggningar kan det vara ett alternativ att konvertera till bioaugmentation i stället för att bygga ut reningen av huvudströmmen. Rapporten gör en grundlig genomgång av både konventionella och nyare biologiska behandlingsmetoder för rejektvatten. Den innehåller också en genomgång av två växtnäringsåterförande metoder: ammoniakstripping och struvitfällning. Rapporten tar också upp frågorna när det är lämpligt att införa separat rejektvattenbehandling och vilka kriterier som är viktiga när man väljer typ av behandling. Avslutningsvis beskrivs nio fallstudier med olika rejektvattenbehandlingsmetoder från Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna, med reflektioner kring bland annat driftkostnader. Merparten av arbetet med rapporten har utförts av Fredrik Stenström med stöd av Jes la Cour Jansen, Lunds universitet.

Läs hela rapporten här